Brummelibrum!

En gammal buss skall upplevas med alla sinnen. Anblicken, doften och inte minst ljudet. Volvos dieselmotorer från 50-talet har ett välkomponerat tomgångssound som andas kraft och trygghet.
Volvo D67-motor med CAV-insprutningspump och vacuumreglering. Lyssna och njut!

"Europaexpressen" i tidningen Klassiker

Ett stort, välskrivet reportage om N200 finns i tidningen Klassikers januarinummer. Köp och läs!

På sidan 17 finns också en artikel om Glas-Olle som var med och byggde bussen 1948.

Besiktning och vintergarage

Idag rullade N200 genom ett höstruskigt Halland till Besiktas station i Kungsbacka. Fordon tillverkade före 1950 är normalt befriade från besiktning, men det gäller inte för bussar. Förra besiktningen gjordes den 11 april 2014 och därmed måste ny besiktning göras före nästa vår. Det är skönt att ha allting klart när det våras och inget hindrar att man gör det redan nu.

Det skiljer väl 65 år mellan dessa fordon. Men kök, toalett och ljudanläggning finns i båda. Man kan ju även reflektera över hur designmålning har utvecklats...

Sedan besiktningen i våras har bussen rullat ca 350 mil. Då är det bra att justera bromsarna och trycka lite fett i alla smörjnipplar. Det skedde igår och blev ett fint träningspass på betonggolvet.
Besiktningen utföll till allmän belåtenhet. Blankt papper och bromsvärde 5,0 på alla hjulen. Tre glada besiktningsmän förundrades av den säregna bussen och bad om ursäkt för det höga priset, 1900:-, för 10 minuters arbete.

Hur trixar man in bussen när husen ligger tätt? Jo det gick fint! Nu kan vintern komma, våren 2015 väntar nya äventyr...

När vi öppnar igen är det en pigg 67-åring som rullar ut i vårsolen.

Efter 58 år fick Folke återigen köra N200

Från: Staffan Sävenfjords blogg
Torsdagen den 18 september hälsade vi med N200 på bussbröderna (eller de bussiga bröderna) Folke och Helge Johansson vid Ramnareds Busstrafik. Första stopp blev Tvååker, ett litet samhälle på cirka 2 500 invånare med eget konditori, Gööks bageri. Där  stannade vi för att köpa kaffebröd till eftermiddagskaffet. Anders hade nämligen lovat att bjuda på kaffe i bussen.

Här kommer han ut med ett par påsar med godsaker.

Färden går vidare mot bussens uppväxtort, Vessigebro. Bussägaren Ernst Carlsson bodde här. Vi parkerar utanför gamla charkuteriet för att äta en utmärkt lunch på Restaurang Ekholmen intill. Här mötte också Inger Fridh, Ernst Carlssons dotter, och Hans Hansson från Ullared upp. Inger var nästan på dagen fyra år gammal när hennes pappa var och hämtade bussen i Skänninge och är uppväxt med den. Inte konstigt att hon är lycklig över att bussen har ställts i ordning och nu rullar igen.

Efter lunchen backar Anders bussen så att den än en gång skall stå på Pråmvägen, där garaget fanns på sin tid.

Som vanligt när bussen visar sig kom många för att titta. Det var sådana som hade minnen av bussen på den tiden den bodde i Vessigebro men också yngre som hört talas om den och nu såg den för allra första gången. Garaget låg i utbyggnaden under nuvarande altanen på det vita huset till vänster.

Posering framför bussen: Anders, Hans, Inger och längst till höger Gert Svensson, en ortsbo med minnen från bussen.

Bertil Svensson, konstnär och fotograf från trakten, passar på att fotografera bussen när den är hemma. Även han minns den från sin ungdom.

Något försenade enligt den inofficiella tidtabellen rullade vi sedan vidare mot Stora Kärrshult nästan mitt i Halland i dess skogs- och jordbruksbygder.

När vi kom fram dit möttes vi av bröderna Folke och Helge Johansson, som driver Ramnareds Busstrafik. I dag har företaget en buss, men den står avställd i väntan på eventuell reparation. Fortfarande anordnar de dock resor och då hyrs en buss in från bussbolag i grannskapet.  Företaget grundades år 1926 av brödernas far som Robert Johanssons Omnibustrafik. Senare bytte det namn till Ramnareds Busstrafik eftersom telefonnumret var Ramnared 2.

I Bregott-fabriken fick personalen en kort rast för att titta närmare på bussen.

Bussen N200 fick sällskap av Ramnareds Busstrafik fina Setra S215HD från 1991. Denna buss interiör var i ett fantastiskt gott skick trots den för en turistbuss ansenliga åldern.

Till den här bilden skulle man kunna sätta texten "Det blommar för N200". 

Uppställning för fotografering. Från vänster Inger, Hans, Folke, Anders och Helge. 

  

Dags för kaffe i bussen. Anders hade tagit med sig en kaffebryggare och med hjälp av en förlängningssladd fungerade den fint på motorhuven. Inger och Folke övervakar processen. 

Med en tårta kompletterade Folke kaffebrödet från Gööks (jag tyckte jag hörde någon prata om kaffegöök). Inger skär första biten. Det är en ära men också ett besvär att få börja på en tårta. 

Bröderna har samlat många minnen från bussbolagets historia. Bland dem denna skylt som satt på bussens sida ovanför fönstren. Lägg också märke till den fina hallandsgården.

Så var det då dags för Folke att sätta sig vid ratten igen i N200. Förra gången var 1956 och bakgrundshistorien är väl värd att berätta. Den då 22-årige Folke var på dans i Vessigebro och på inträdesbiljetten lottades ut en resa till Holland med just Ernst Carlsson och N200. Folke vann resan och när Carlsson hörde det sa han: 

- Då får du vara med och köra. 

Folke hade säkert inte något att invända mot det trots att bussen inte precis var lättkörd. Men att som 22-åring få köra Sveriges då finaste turistbuss var naturligtvis inget han tackade nej till. 

På 58 år hinner man glömma mycket men Folke hade inte glömt hur det var att köra bussen. Han fann sig snabbt till rätta i den fortfarande rätt svårkörda bussen, även om Anders har satt in en kraftigare motor. 

Hans kom sedan på att Folke naturligtvis måste ha en riktig bussförarmössa. 

I Drängsered stannade vi till eftersom Rolf ville se bussen. Rolf är en av de få svenskar som äger ett tågbolag även om det inte varit särskilt aktivt på senare år. 

Så kom vi fram till utflyktens slutmål: bensinstationen i Kinnared. Det är en gammaldags mack där det också finns bilverkstad. Det går inte ta fel på ägaren Sörens glädje över att vi besöker honom med bussen.

Plötsligt dyker en veteranbil upp. Den är ett år yngre än bussen, en Chevrolet från 1949 i ett strålande skick.

Vi håller på att aldrig komma från Kinnared för hela tiden strömmar det till folk som vill titta på bussen såväl utvändigt som invändigt. Men till sist blir det en lucka så att vi kan köra i väg. Folke vänder framför den vackra stenbron över Västerån, även kallad Kilan.

Helge tar över ratten den sista biten. Även han finner sig snabbt tillrätta i förarstolen.

Därmed återstår bara för bussen att åka hem till Väröbacka. I Stora Kärrshult tar vi farväl av Folke och Helge och i Vessigebro av Inger och Hans. Vi kan summera en mycket trevlig dag. 

Tänk vad mycket trevliga människor det finns. Vill man träffa dem är det bara att komma med en gammal turistbuss från 1948. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet. 

Lite mer om Ramnareds Busstrafik och bland annat deras sista tur i linjetrafik finns att läsa på Staffan Sävenfjords blogg.

Bynanders motormuseum

I Svenljunga finns ett motormuseum som är inrymt i en stor helrenoverad lagård. Här visas ett stort antal välvårdade pärlor på två och fyra hjul. Många av fordonen kommer från GeKås-Görans samling. Lokalerna är ljusa och trevliga och det finns en servering i entrén. Detta var målet för dagens utflykt med N200.

 En tvåhjulig farkost med namnet Bond. 

Vi hade stämt träff med några personer som på olika sätt haft anknytning till N200. Nestor i gänget var Henry som nyss fyllt 90 år. En sprallig grabb som hade mycket att berätta ur ett händelserikt liv som chaufför, lastbilsförsäljare och pilot.

 

Vi passerade Fagered där bussen hämtade sina allra första passagerare den 8 maj 1948. Idag fick vi bjuda två pigga tjejer som var med den gången på en tur  till Älvsered. På bilden även Inger som aldrig missar en chans att åka i pappas gamla buss och Folke som tog körkort på bussägare Carlsons bilskola 1950. Den gången kostade ett körkort 175 kr. 

Varje välplanerad utflykt innehåller ett måltidsuppehåll. Idag valde vi att stärka oss på Mandys Diner i Älvsered. Här har man skapat en USA-inspirerad retromiljö med amerikansk meny.

Pärlrallyt

N 200 hade stått i tryggt förvar sedan vi lämnade den i Helsingborg förra veckan. Nu var det dags för sommarens sista stora arrangemang, Pärlrallyt. Här vid anmälan kvitterades bl.a. nummerskylt och roadbook ut.

Lastbilar och bussar ställdes upp inne på Scania-Bilars område där en stor publik kunde gå runt och beskåda fordonen.

Notera träkopian på flaket!

Två ekipage från Danmark.

Trevlig Borgward.

Inte bara N 200 är tillverkad i Skänninge!

Lastbilarna dominerade, men en och annan buss förutom N 200 fanns också med i startfältet.

Volvomuseet ställde upp med den C 303 som vann lätta lastbilsklassen upp till 10 ton i det prestigefyllda rallyt mellan Paris och 
Dakar 1983.

Också brandkåren var på plats!

Så var det dags för start efter en kort presentation av varje fordon. 

En bruten tumme stoppar inte en lastbilschaufför!

Ett fantastiskt tyskt ekipage!

Lite mindre fordon fanns också med som denna trevliga Fiat Topolino pick-up.

Vår buss hade startnummer 94 av 184 deltagande ekipage. När det var N 200:s tur att ge sig iväg ut på de vackra skånska vägarna var vår något förvirrade fotograf inte vid startplatsen. Han vaknade dock upp ur sin dvala och lyckades efter en kort språngmarsch hoppa ombord i sista stund. Någon bild på bussen hanns dock inte med...

Utefter rallyt fanns fyra kontroller där man skulle svara på kluriga frågor.

I Vallåkra var det målgång för rallydeltagarna och ekipagen ställdes upp snyggt och prydligt.

Här blev det också prisutdelning och ekipage 94 med N200 lyckades klara en 2:a plats! 
Nöjd bussägare Anders med pokal, verktygslåda och spettekaka.

Ett inlägg från Pärlrallyt på i övrigt läsvärda Larssons blogg finns HÄR.


Den sista bussresenären har klivit av vid Falkenbergs järnvägsstation för vidare transport till Göteborg. Nu återstår bara för Anders att i mörkret ensam lotsa N 200 tillbaka till hemgaraget i Väröbacka.